Jag är en stolt svensk. Jag är en stolt assyrier. Jag är en stolt Södertäljebo. Det här är en text jag skriver av kärlek för mitt land, mitt folk, min stad. Jag skriver den i hopp om att skapa förståelse i en segregerad stad och att människor ska komma närmare. Vi behöver det. Vi är skyldiga våra barn det. Södertälje förtjänar det.

Sverige är det enda land jag kan kalla mitt hem. Ett land som tog emot oss, gav oss trygghet och ett hopp om en bättre framtid. Ett land där vi som en förföljd kristen minoritet kunde leva i fred. Ett land som är värt att kämpa för och försvara, i alla fall för ett folk som redan tvingats lämna två hemländer bakom sig.

Det var till Södertälje mina föräldrar flyttade 1978 och det var i Wasaskolan jag började mitt första skolår. Södertäljeprofilen och konstnären Britta Penje lärde mig svenska. Här fann jag kärleken för idrotten, först basketen som utövare men främst ishockeyn som åskådare. Jag minns känslan av samhörighet när vi skrek oss hesa på ståplats i Scaniarinken, ett stenkast från föräldrahemmet i Geneta. Jag missade ingen match i templet där med mina idoler Eldebrink,”Glenna” och Leif R Carlsson var halvgudar. Lyckan att få deras autografer efter att man stått i kylan och väntat en sen februarikväll kröntes med ett SM-Guld på våren 1985. Det var fina barndomsår som jag minns med värme.

Hösten 1985 flyttade vi till Eskilstuna men jag saknade mitt Södertälje. SSK fortsatte vara länken till Södertälje och jag gjorde allt för att behålla närheten. Jag prenumererade på klubbtidningen och tvingade föräldrarna till Södertälje för att se hemmamatcherna. När det inte lyckades var det radiosporten som gällde, ingenting kunde hindra mig från att följa guldhjältarna.

I tonåren blev jag mer medveten om mina föräldrars historia och hur det kommer sig att vi flyttade till Sverige. Mormor gav mig viktiga pusselbitar som var livsviktiga när jag sökte min identitet. När jag förstod vad mina förfäder hade gått igenom, vilka förföljelser och förtryck de hade gått igenom insåg jag vidden av orättvisan och brotten. Vi läste om förintelsen i skolan men ingen pratade om att vårt folk nästan hade utrotats från jordens yta. Det var då jag förstod att jag är barn till folkmordsöverlevare.

Vårt folk som hade grundat civilisationer och regerat imperier. Vi som varit de första att följa Jesus och pratar än idag hans språk. Vi som är ursprungsbefolkningen i Mellanöstern – vem sökte rättvisa för oss? Ingen. Vi får förlita oss på oss själva. Jag kommer att göra allt jag kan för att föra kunskapen om folkmordet vidare och kämpa för ett turkiskt erkännande.

Landet. Folket. Staden. Treenigheten som hela min identitet vilar på, alla tre delar tar stor plats i mitt hjärta och är en stor orsak till att jag engagerat mig i fotbollslaget Assyriska FF. Laget som satte staden på fotbollskartan och lärde Sverige och världen om mitt folk, vad vi gått igenom och vad vi kämpar för.

Men idag är Södertälje en helt annan stad än den jag växte upp i. Staden har precis som övriga landet blivit hårdare, kallare och mer segregerad än någonsin. Gängkriminaliteten och välfärdsbrotten har staden i sitt grepp. Polisen räcker ofta inte till. Politiker vinner billiga poäng om hårdare tag, men faller platt i konkreta förslag om lösningar. Det är ofta fina ord, men i handling finns bara kortsiktighet. Det har ökat på segregationen.

Vill vi ha det så? Det är allas vårt ansvar att jobba för förändring, tillsammans. Vi behöver det. Vi är skyldiga våra barn det. Södertälje förtjänar det.